Obehaglig olycka
När vi på juldagen kom till fast mark igen åkte vi söderut i riktning mot Auckland. Efter några timmars körning hittade vi dock en mysig camping alldeles vid stranden i Bream Bay. Vi slog läger där tillsammans med väldigt många kiwis som firade sin jul i tält och husbilar. Lite roligt var att campingen hade en gay-avdelning och stranden hade en nudistavdelning. Vi informerades om detta vid incheckningen och var förvisso välkomna att campa och bada på dessa avdelningar men bara så att vi visste vad som gällde. Kläderna skulle dock vara på inne på campingområdet! Solen sken iaf och vi gick ner till stranden för att fånga de sista timmarna av sol för dagen. Men efter att bara ha legat och läst i 20 minuter så upptäcker vi en folksamling 150 m bort på stranden. En man ligger på stranden och får hjärt- och lungräddning och en annan person, som ser ut som ett äldre barn sitter vid vattenbrynet och ser väldigt chockad ut. Vi vet inte vad som har hänt eller hur länge de har pågått men några minuter går innan en helikopter hörs och samtidigt som den landar på stranden kommer ambulanssjukvårdare springande. Vi flyttar oss längre bort på stranden för att inte vara i vägen. Det kändes som en evighet som de jobbade för att få igång mannens hjärta och trots hjärtdefibrillator fortsatte de hela tiden med vanlig hjärtmassage. Det kändes som att det hade gått för lång tid och bara en liten stund senare slutade sjukvårdarna med upplivningsförsöken och helikoptern igen åkte utan mannen.
Det var en sån fruktansvärt overklig och obehaglig känsla att sitta där på stranden och se allt detta hända. Att se hur sjukvårdarna får ge upp arbetet och sen sakta gå fram och sätta sig bredvid den uppenbart chockade personen som antagligen var i mannens sällskap, kanske var det hans pappa som inom loppet av några minuter bara ryckts bort från honom. Vi vet inte alls vad som hände, kanske var det en drunkningsolycka eller en hjärtinfarkt? Men att se allt detta gör ju att tankarna och funderingarna flyger fram. För hur är det möjligt att man i ena stunden är på stranden och leker i vågorna på juldagen, kanske som en del i en familjs traditionella julfirande och i nästa ligger på samma strand och inte längre andas? Livet för den personens familj är för alltid förändrat och julen kommer aldrig någonsin vara densamma för dem. Det är också overkligt att se alla andra människor, däribland oss själva, som följer mannens kamp och allt vi kan göra är att hoppas och be att det ska gå bra. När det sedan var över lämnade nästan alla stranden och en märklig stämning låg över campingen, men deras julfirande fortsätter ju ändå såklart. Världen stannar ju inte trots att det händer tragiska saker. Alla blir nog illa berörda och tänker lite extra kring livet och döden när något sånt här händer så nära. Nära i bemärkelsen på samma plats som vi befinner oss på, men ändå så långt ifrån våra egna liv. För av alla de människor som befann sig på stranden igår var det nog bara två personer vars liv aldrig mer blir sig likt. Tanken på att det kanske var ett barn som fick lämna stranden utan sin pappa som han kom dit med är så ofattbar och grym att det inte går att beskriva med ord. Livet är så skört att jag till fullo inte förstår det och det är väl kanske tur… Men jag tänker att om jag i alla fall slås av insikten ibland kanske det gör att jag blir lite bättre på att ta vara på alla underverk som finns runtomkring mig.
